Pär Lagerkvist-
En troende ateist
- av Ingrid Nettervik -
En troende ateist
Skräcken för döden
Motvilja mot hembygden
Verklighetsskildring
Ångestens diktare
Tidigt teaterintresse
Kamp mot ondskan - brottning
med Gud
Stilisten
Pär Lagerkvist — en troende ateist
I en svensk småstad låg som i alla andra en järnvägsrestaurang invid stationen. Denna låg så nära spåren att röken från lokomotiven strök utefter fasaden och sotade ner den. Huset skulle annars varit vitt, det tycktes nästan ämnat att bli ett slags drömslott, ett helt litet feeri; det var fullt med tinnar och torn, små balkonger dit man inte kunde komma ut, sirater och utskärningar överallt, nischer där det skulle stått urnor med blommor, fullt med tomma flaggstänger på taken. Men det hade bara blivit ett stort hus som såg ödsligt ut och var nersotat av röken. Öde var det likväl inte och någonting festligt hade det väl ändå över sig, resande gick dit och drack öl, kom och åt där mellan tågen, och om kvällarna spelade musiken i trägårn som låg bakom.
Så inleder Pär Lagerkvist sin självbiografiska roman Gäst hos verkligheten (1925). Den svenska småstaden är Växjö. I det beskrivna huset föddes författaren en majdag 1891 som det yngsta av sju syskon. Huset kallas i dag för Gamla domprostgården. Till det yttre liknar det nu någorlunda det hus som Pär Lagerkvists föräldrar flyttade in i år 1876. Anders Lagerqvist, Pär Lagerkvists far som så småningom blev bangårdsförman, hade sin tjänstebostad där på övervåningen. Balkongerna och tornen kom dit då byggnaden på 1880-talet gjordes om till järnvägsrestaurang. Denna tillbyggnad togs bort på 1940-talet för att huset skulle återställas i ursprungligt skick. Byggnadens läge var sådant att barnen, liksom romanens Anders, från ett av fönstren kunde se sin far i arbete på bangården.
I ett långt brev skrivet 1947 till litteraturforskaren Sven Linnér framhåller Pär Lagerkvist den stora betydelse som barndomsmiljön har haft för hans utveckling som författare. Lagerkvist-forskaren Ingrid Schöier skriver i inledningen till sin stora biografi att beteckningen "förklädda memoarer" är relevant för det mesta han har skrivit. I Gäst hos verkligheten överensstämmer de yttre förhållandena i allt väsentligt med hur det var i sekelskiftets Växjö med omnejd.
Det går dock inte att sätta likhetstecken mellan skildringen i Gäst hos verkligheten och verkligheten. Även en självbiografisk roman är en roman med vad det innebär av författarens frihet att dra ifrån och lägga till. Till skillnad från romanens Anders tillbringade Lagerkvist inte hela sin uppväxttid i den ovan beskrivna byggnaden. År 1903 flyttade familjen till Södra Järnvägsgatan 8. I detta avseende har alltså författaren till förmån för den litterära skildringens enhetlighet valt att avvika från verkligheten.
Även om andra smärre avvikelser från verkligheten också förekommer, är det en mycket trovärdig bild som Pär Lagerkvist tecknar i romanen av barndomshemmet i Växjö och morföräldrahemmet i närheten av Gemla. Det gäller både de yttre konturerna och den inre atmosfären med dess prägel av sträng gammaltestamentlig religiositet. Frikyrkorörelsen hade ingen framgång i dessa trakter. Man höll envist fast vid sin gammalkyrkliga tro och läste flitigt Bibeln, även Gamla testamentet, just så som Pär Lagerkvist återger detta i romanen, där särskilt bilden av morfadern kraftfullt läsande ur Psaltaren gör ett starkt intryck.
Gäst hos verkligheten ger en förklaring till den sökande inställning som livet ut präglade författarens verk. Ett centralt inslag är bönestenen i skogen. Dit beger sig Anders i gråväder, när det blåser och regnar. Väder och vind ger den rätta inramningen till hans sinnesstämning. Och även om han ber till samma Gud som de därhemma så är det hit ut han måste gå med sina brinnande böner.
Det lönade sig inte för honom att bedja hemma, där blev det inte ivrigt nog, upphetsat och trosstarkt nog för att han skulle kunna bli bönhörd. Det fordrades mycket för att säkert bli hörd. Därför lönade det sig heller inte att gå hit de dagar då det var vackert, bara roligt att komma ut och gå. Då kunde han nästan lika gärna låta bli. Ja, han visste inte riktigt — han kände det tungt och konstigt att han skulle behöva hit ut, det pinade honom ofta. Men det skulle ju vara svårt. Det fick lov att vara så.
Det Anders ber om är att han inte ska dö och att ingen av hans nära och kära ska dö. Han ber inte om några andra fördelar för sig själv, bara om livet. Men hans böner hjälper inte. En dag kommer inte mjölkkrukan ensam med tåget. Den har sällskap av mormodern som finklädd stiger av tåget. Hon är trött och har värk och ska till doktorn. Men doktorn kan inget göra åt kräftan. Sjukdomen har gått för långt.
För Anders kastar döden sin slagskugga inte bara över mormodern utan över gården och trakten däromkring. "Allt här var m ä r k t. Det var i n t e r i k t i g t." Besöken hos morföräldrarna som han tidigare hade älskat blir nu till en plåga och begravningen är ett enda stort lidande. Skräcken för att döden snart ska drabba också honom själv plågar ynglingen Anders. Än värre blir skräckkänslan av att han nu står utanför trosgemenskapen i familjen. "Han smög bort från deras Gud, listade sig undan utan att det märktes. Snart stod han ute i mörkret och runt omkring honom var bara ett tomt rum." Sin starka skräck för döden blev Lagerkvist enligt dottern Elin befriad från först med moderns död.
Som redan nämnts har barndomsmiljön betytt mycket för hur Pär Lagerkvist utvecklades som författare. Ändå kände han en stark motvilja mot sin födelsebygd. Han reste inte gärna hem sedan han efter studenten hade lämnat Växjö. Och under långa tider ville han helt enkelt inte besöka Småland. Kanske var det minnena av barndomens ångestfyllda upplevelser knutna till skräcken för döden som hindrade honom, kanske frånvaron av gemenskap sedan han hade mist sin barndomstro. Det var i varje fall inte bristen på kärlek till de närmaste. Därom vittnar de täta brevkontakterna med framför allt syskonen.
En annan förklaring till Lagerkvists motvilja mot Växjö kan vara den konservatism som där hade ett starkt fäste. Vid landstingsvalet 1910 framstod staden som en av de mest konservativa städerna i hela landet. Klasskänslan var utpräglad, och även om familjen Lagerqvist inte var proletär, så levde man under ytterst knappa omständigheter. Något umgänge med stadens societet förekom inte. Vid Växjö läroverk, där föräldrarna under stor ekonomisk uppoffring lät sonen Pär ta studenten, var samhällssynen övervägande konservativ, både bland elever och lärare. Ändå var det genom lektorn i biologi där som Pär Lagerkvist kom i kontakt med Darwins utvecklingslära, i romanen beskriven som "den nya läran som man fick i sig, den som sopade bort Gud och all förhoppning". Och det var trots konservatismen möjligt att bilda den radikala gymnasieförening som Lagerkvist var medlem i och vars verksamhet bestod i att man hade möten på gudstjänsttid. Under dessa ifrågasatte man i socialistisk anda Guds existens.
Kanhända var motviljan mot att återvända hem riktad mot själva staden Växjö och det den unge Pär (då Per) upplevt där. Till grund för en sådan förmodan kan den välkända dikten "Det kom ett brev" i samlingen Den lyckliges väg (1921) läggas. Diktaren placerar där "min gamla mor" i en miljö som framkallar bilden av morföräldragården i Getaskärvs by, sådan den verklighetstroget är beskriven i Gäst hos verkligheten. Visserligen köpte Anders Lagerqvist denna gård, när svärfadern kom på obestånd, men hustrun Hanna och han flyttade aldrig dit, även om de ofta besökte gården. Från det att hon gifte sig bodde Hanna i Växjö fram till sin död. Kanske bjöd det skalden emot att i denna kärleksfulla och vemodiga dikt placera modern i en miljö som var honom förhatlig.
Även om Pär Lagerkvist som vuxen har talat om sin "förfärliga barndom" har detta sannolikt ingenting att göra med att han skulle ha blivit illa behandlad som barn. Den slutsatsen kan man dra av Gäst hos verkligheten. Anders hemmiljö beskrivs som trygg och stillsam. "En sådan stillhet som det fanns här i hemmet finns det inte ofta i världen". Och han blev väl omhändertagen av både syskon och föräldrar. "Mellan alla i familjen fanns en förtrolighet som höll ihop dem och skilde dem från yttervärlden", summerar romanens berättare. Som förfärlig framstår Anders barndom bara genom den dödsskräck som plågade honom så svårt och genom förlusten av barndomstron, också i någon mån genom det drag av instängdhet och tyngd som präglar stämningen i hemmet. Föräldrarna läser ofta i Bibeln och suckar då tungt.
Det sistnämnda tycks inte stämma helt med förhållandena i det lagerqvistska hemmet. Andra har intygat att man inte bara sjungit psalmer utan också andra sånger och att man visst kunde skratta av hjärtans lust. Kanske var det dödsskräcken som fick den yngste sonen att glömma de glada skratten, eller också har han av konstnärliga skäl ansett det befogat att betona det mörka i barndomen på bekostnad av glädjen.
Gäst hos verklighetenhandlar om en barndom och en uppväxt. Det är Anders upplevelser av omvärlden och hans inre värld som står i centrum. Men samtidigt är denna omvärld, den verklighet som Anders gästar, realistiskt återgiven. Så är fallet med Anders hemmiljö, morföräldrarnas hem och mormoderns begravning. Till det som är ingående beskrivet hör Anders färd tillsammans med fadern till morföräldragården. De åker tralla, far förbi Näs station, verklighetens Räppe, fortsätter ett stycke till och färdas sedan till fots:
Ägorna låg välkända på bägge sidor om dem med all sin växtlighet i högsommarskrud, rågarna rykte och luften stod och darrade över de grå gärdsgårdarna för att det var varmt. Vägen gick ett stycke från ån, de kom förbi kvarnen och mjölnarn steg ur stor och mjölig, just lagom för att hälsa på dem. Så kom de över en bäck och sedan upp på en låg kulle, då hade de gården liggande rätt nedanför.
Till stora delar stämmer beskrivningen fortfarande. Stationshuset finns kvar, fastän tågen inte längre stannar vid Räppe station, kvarnbyggnaden finns också kvar, men Getaskärfs Pellagård, som morföräldragården hette, har flyttats längre söderut i byn. Skogen, som i texten tar vid efter kyrkogården intill järnvägen i stan, är borta. Den har fått ge rum åt stadsbebyggelse, och marken där Anders hemliga bönesten var belägen tillhör försvarsmakten.
Av speciellt intresse för tågentusiasten är beskrivningen av verksamheten kring stationen. Spår med olika vidder ligger ännu kvar på Växjö stationsområde. Så här livligt kunde det gå till vid sekelskiftet:
Kom till stallarna och in på bangården. Där växlades lite överallt, lokomotiven visslade och puffade ut sin rök, de två smalspåriga banornas lok pep ynkligt som fågelungar, spottade och väste i cylindrarna där de drog hop vagnarna till kvällstågen, det stora riktiga på den bredspåriga bolmade värdigt röken upp i himlen. Stationskarlar hängde ut från finkor och brädvagnar i drift, slog och signalerade med armarna. Ett lok hade fem öppna vagnar med lingon efter sig, ett kom pustande med en lång rad bölande kreatursvagnar. Här var riktigt livligt. Han trevade sig fram mellan tågen, klev över spåren allt eftersom de körde, hälsade på eldare och förare, stationskarlar och bromspojkar på väg med sina lyktor ner till tågen.
Även om det mesta som Pär Lagerkvist har skrivit utgår från hans eget liv, så är det få av hans verk som är öppet självbiografiska. Att den småländska naturen var viktig för honom framgår dock av ett förstamajtal som han höll 1942 till en grupp studenter på Smålands Nation i Uppsala: "Jag har lagt märke till att när jag ska försöka skildra ett landskap, så blir det nästan alltid Småland, också när jag inte avser det. Det blir så av sig själv, utan att jag vet om det."
Ibland har Lagerkvist använt någon av sina släktingar som förebild för en gestalt. Så förhåller det sig, enligt en anteckning han själv har gjort, med pythian i romanen Sibyllan (1956). Den yttre förebilden för henne är farmodern, Elin Lagerqvist. Hon bodde tillsammans med maken Magnus på Björkelund i norra delen av Gemla by i ett hus som fortfarande ligger kvar. Att denna gård inte förekommer i Gäst hos verkligheten kan hänga samman med att Pär Lagerkvist som barn inte tillbringade lika mycket tid där som hos morföräldrarna. Farmodern, som var så bibelsprängd att inte ens prästen kunde konkurrera med henne, finns dock med på ett hörn i beskrivningen av mormoderns begravning:
Då satt uppe i en by nästan i utkanten av socknen en liten gumma vid ett fönster, med schal om bröstet för att tåla att ha det öppet. Hon var äldst i församlingen, hoptryckt och kutryggig, hade inte lämnat sin stuga på många, många år, men håret var kolsvart, utan ett grått strå, ögonen tindrande bruna. Det var fars mor. Kanske hade hon vallonskt blod, kanske inte — hon hade något främmande över sig för att hon var så mörk som annars nästan inga här. Och hon tycktes på ett sätt finare än bondgummor, fast hon var fattigare än de, som flicka hade hon fått gå och läsa samman med adelsfröknar. Men hon satt nu där och lyddes med bibeln i knät och fönstret öppet till hur det ringde för gamla mor Stina, och när de första klämtningarna nådde fram knäppte hon hop händerna och lutade sitt underliga lilla huvud ut, så att sparvarna i kärven som satt fäst vid fönsterkarmen spridde sig ut i rymden.
Det finns emellertid ännu ett verk där det självbiografiska ligger i öppen dag, novellen "Far och jag" i Onda sagor (1942). Där möter vi åter far och son på färd genom det småländska landskapet, denna gång till fots på järnvägen: "Och vi gick banlinjen, där ingen annan fick gå, men far var vid järnvägen och hade rätt till det. På så sätt kom vi också direkt in i skogen, behövde inte göra några omvägar."
Stämningen är lugn och behaglig, naturen står i full vårblomning och rymden är fylld av fågelsång. Tryggheten från fadern, som sonen håller i handen, är den dominerande känslan så länge solen strålar från sin klarblåa himmel. Med skymningen och det tilltagande mörkret kommer oron och ängslan in i tioåringens sinne, trots att han fortfarande håller fadern i handen. Strömmen, som tidigare hade mullrat "bred och vänlig", dånar nu när de går över bron "hemskt som om den ville sluka oss, avgrunden öppnade sig under oss". I mörkret förstoras allt för barnen, hotfullheten finns plöstligt överallt där det tidigare hade varit ljust och vänligt. Som en bekräftelse på denna förändrade sinnesstämning dånar ett tåg förbi i rasande fart, med släckta vagnar men med flammande eld i lokomotivet. Än märkligare är att föraren är fadern obekant och att det inte skulle gå något tåg vid denna tid. Symboliken i berättelsen görs tydlig genom jagberättarens slutkommentar:
Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut.
Som Pär Lagerkvists författardebut brukar novellen "Människor" från 1912 betraktas, även om diverse småsaker av hans hand hade publicerats tidigare i tidningar och tidskrifter. Förstlingsverket i bokform var Ordkonst och bildkonst (1913), ett manifest i kubistisk anda som Lagerkvist fått inspiration till under sin första Parisresa. Genom Gertrude Stein kom han då i kontakt med den nyfödda modernismen. Picassos kubism blev den stora upplevelsen.
Pär Lagerkvists första betydande skönlitterära arbete var diktsamlingen Ångest (1916), ett av den svenska modernismens viktigaste lyriska verk. Ändå fick det bara en enda recension på knappt tio rader. Det säger något om mottagligheten i Sverige för de modernistiska tongångarna just då.
Titeln på diktsamlingen är talande. Den ångest som flera av dikterna ger uttryck åt har sin förankring i det fruktansvärda krig som skakade världen, medan andra dikter knyter an till uppväxtårens ångestfyllda upplevelser. För de känslor skalden hade behov av att uttrycka gav den arkitektoniska kubismen inte någon hjälp. Hjälpen kom i stället från expressionismen som han i programskriften Ordkonst och bildkonst hade avvisat till förmån för kubismen.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Så lyder inledningsdiktens första rader. Känsloläget markeras genom upprepningen av ordet "ångest". Anspelningen på den kända Karlfeldtdikten "Längtan heter min arvedel" ger kontrastverkan. Sinnesanalogier som "min strupes sår" och "mitt hjärtas skri" förstärker ångesten. Landskapet är stelt, kargt och kantigt. Det svarta mörkret har brett ut sig. Djärva metaforer som "nattens grova hand" och "molnens frusna trasor" besjälar det mörka landskapet och gör det till en bild för diktjagets själstillstånd. De uppåtsträckta blodiga händerna uttrycker yttersta förtvivlan. Upprepningen i diktens slut av de tre inledningsraderna bekräftar känsloläget och sluter cirkeln. Den fria versen visar att känslan är viktigare än den yttre formen.
Fri vers var dock inte ett måste för expressionisten Lagerkvist. Det visar de stämningsmättade dikterna "Nu löser solen sitt blonda hår" och "Det är vackrast när det skymmer" i samlingen Kaos 1920. Av dessa dikter framgår hur väl skalden behärskade konsten att behandla de stora frågorna om liv och död på ett mera traditionsbundet sätt med rimflätning och genomarbetad symbolik.
Lagerkvist skrev ett flertal diktsamlingar. Av dessa håller många den sista, Aftonland (1953), för den främsta. Den har blivit ingående studerad av Ingrid Schöier i doktorsavhandlingen Som i aftonland (1981). Dikterna i denna sena samling är präglade av samma sökande inställning som kännetecknar Lagerkvists övriga produktion. Finns Gud? Vem är han i så fall? Har livet en mening? Dessa frågor söker diktaren ständigt svar på. Så här uttrycker han sin undran i en av dikterna i Aftonland:
Om du tror på gud och gud inte finns
så är din tro ett ändå större under.
Då är den verkligen någonting ofattbart stort.
Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på
något som inte finns?
Varför förhåller det sig så?
Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför
finns ropet?
Till de mest kända dikterna i Aftonland hör "Vem gick förbi min barndoms fönster" som uttrycker smärtan över den förlorade barndomstron, och "Med gamla ögon ser jag mig tillbaka", där skalden återvänder till barndomens Småland, men inte till staden utan till stillheten på den lantliga gården, där den gamla lagårdslyktan kastar sitt milda sken. Ofta läst är också följande vemodsfulla dikt:
En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.
Det förekom inga böcker i Pär Lagerkvists barndomshem utöver Bibeln, psalmboken och Arndts postilla. Hanna Lagerqvist bekände för sin son att hon en gång i sin ungdom hade läst en roman, men att hon sedan lovat att aldrig mer ta sådana böcker i sin hand.
Någon stimulans till att läsa skönlitteratur fick Lagerkvist således inte genom hemmet. Det måste ha varit i skolan han stiftat bekantskap med litteraturen och fått lusten att själv skriva. Som 15-åring började han föra dagbok och han intresserade sig tidigit för teater. Växjö var sedan gammalt en god teaterstad. Den vackra teaterbyggnaden uppfördes vid mitten av 1800-talet och repertoaren var omväxlande. Man vet att Lagerkvist var en flitig teaterbesökare. Det är intressant med tanke på att han blev nydanare också som dramatiker.
1918 gav Lagerkvist ut en programskrift om teater. I den vänder han sig emot det naturalistiska dramat och Ibsendramat. I gengäld lyfter han fram Strindbergs sena dramatik. Dennes kammarspel tilltalade Lagerkvist liksom det sätt på vilket de stora livsavgörande känslorna kommer till uttryck i Ett drömspel. Det var sådan scenisk konst han själv byggde vidare på då han skapade sin expressionistiska dramatik. Himlens hemlighet (1919) är den mest kända av dessa enaktare.
Personerna som framträder på scenen är mera typer än individer, vilket ger en känsla av allmängiltighet. En man i köttfärgade trikåer, som knipsar av huvudet på små människodockor, är symbolen för döden. Människorna på scenen är sysselsatta med arbete, kärlek, musicerande. De representerar livet med dess skilda aktiviteter. I bakgrunden står en gubbe och sågar ved — en gudssymbol som återfinns i flera verk hos Lagerkvist. Så kommer ynglingen (sinnebilden för diktaren) som vill få svar på frågan vad själva meningen med alltsammans är. Han går från person till person men får inget svar utan störtar sig till sist ut i mörkret. Komik blandas med djupaste allvar. Frågan om livets mening får inget svar, ty diktaren har inget att ge. Samma fråga ställer huvudpersonen i den Kafka-besläktade berättelsen Den fordringsfulla gästen (1919), och inte heller han får något svar.
Bland Lagerkvists övriga skådespel kan nämnas Han som fick leva om sitt liv (1928) och Midsommardröm i fattighuset (1941). I det sistnämnda bryts den realistiska ramen med fattighusmiljön av fantastiska drömartade inslag.
Kamp mot ondskan — brottning med Gud
Även om Pär Lagerkvist ganska tidigt blev en etablerad författare så kämpade han länge med ekonomiska svårigheter. Han hade ingen fast anställning och tvingades leva på bidrag från föräldrarna och framför allt brodern Gunnar. Deras nära relation kan studeras i Ingrid Schöiers utgåva av Pär Lagerkvists Brev (1991). Lagerkvists publika genombrott kom först med romanen Dvärgen (1944), en dagboksroman om ondskan med handlingen förlagd till renässansens Italien men skriven under intryck av de nazistiska övergreppen i Europa. Sin avsky för nazismen hade Lagerkvist tidigare gett uttryck åt i den viktiga boken Bödeln (1933), där han i ett medeltida och ett modernt perspektiv visar att ondskan kanske ändrar gestalt till det yttre men är oförändrad till sitt inre väsen.
Lagerkvists produktion efter andra världskriget domineras av den religiösa problematiken. Frågan om Guds existens släppte han aldrig; ständigt sökte han livets mening. Själv kallade han sig "en troende utan tro, en religiös ateist". Vittnesbörd om den inställningen bär dikterna i Aftonland, och samma sökande inställning präglar romanen Barabbas (1950), en roman som väckte stor uppmärksamhet också utanför Sverige och var en viktig orsak till att Lagerkvist år 1951 tilldelades Nobelpriset i litteratur "för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans frågor".
Pär Lagerkvist fortsatte att söka svaren på de existentiella frågorna i romansviten Sibyllan (1956), Ahasverus död (1960), Pilgrim på havet (1962) och Det heliga landet (1964). I Sibyllan har han i gestalten av den avsatta delphiska pythian, som fördrevs sedan hon hade upplevt en jordisk kärlekshistoria, tecknat sitt eget öde som diktare. Att sibyllan lånat drag av hans egen farmor blir en särskild personlig markering. Sist i raden av romaner kom Mariamne (1967), där Lagerkvist i Herodes hustru samtidigt tecknat ett kärleksfullt porträtt av sin andra hustru Elaine.
Pär Lagerkvist skrev en fortsättning på Gäst hos verkligheten, en liten kärleksroman med titeln Den svåra resan som gavs ut flera år efter hans död. Huvudpersonen är fortfarande Anders, men handlingen i denna självbiografiska berättelse är förlagd till Danmark, där också Lagerkvists första hustru hörde hemma. Den som söker småländska bilder i Lagerkvists verk har alltså inte mycket att hämta här.
Pär Lagerkvist framhärdade inte i sin radikalism vad gäller ljudenlig stavning, den ungdomens idé som fick honom att ändra familjenamnets stavning från qv till kv och Per till Pär. Det är bara i de tidiga verken som Lagerkvist stavar allt ä-ljud med ä och allt j-ljud med j. Men den stilens enkelhet som han gör sig till talesman för i Ordkonst och bildkonst kännetecknar hela hans skönlitterära produktion. Sällan förekommer ett långt eller främmande ord, satskonstruktionen är enkel, meningarna korta. Den "tankens stilisering och känslans bredd" som han efterlyser hos svenska författare i detta tidiga estetiska verk återfinns i hans egen diktning, och han upphörde aldrig att uttrycka "enkla tankar, osammansatta känslor inför livets eviga makter". Sin ungdoms ideal blev Pär Lagerkvist trogen livet ut.
Litteratur om Pär Lagerkvist
Claes, Viktor, Pär Lagerkvists Barabbas som roman, 1993
Henmark, Kai, Främlingen Lagerkvist, 1966
Jönsson, Willy, Gud, matos och kärlek. Om Pär Lagerkvists fädernemiljö och barndomsvärld, 1978
Jönsson, Willy, Som är från evighet. Om trygghetsgrunder och oroshärdar i Pär Lagerkvists liv och diktning, 1991
Karahka, Urpu-Liisa, Jaget och ismerna. Studier i Pär Lagerkvists estetiska teori och lyriska praktik t.o.m. 1916, 1978
Knutsson, Christer, Gamla domprostgården i Växjö, 2000
Lagerkvist, Pär, Brev. I urval av Ingrid Schöier, 1991
Lagerkvist, Ulf, Den bortvändes ansikte, En minnesbok, 1991
Lagerqvist, Anders, Mina barn har bett mig skriva. Minnen nedskrivna av Pär Lagerkvists far, utgivna i urval av Öja sockens hembygds- och kulturminnesförening, 1981
Larsson, Bengt, Pär Lagerkvist och det stora samhällsbygget. Kring ett motiv i en opublicerad berättelse från hösten 1917, 1995
Lindberger, Örjan, Pär Lagerkvist och våldsmakterna. Föreläsning hållen vid Pär Lagerkvist-Samfundets årsmöte, 1992
Linnér, Sven, "Från Pär Lagerkvists barndomsmiljö", Samlaren 1947
Linnér, Sven, Livsförsoning och idyll, 1954
Linnér, Sven, Pär Lagerkvists livstro, 1961
Mjöberg, Jöran, Livsproblemet hos Pär Lagerkvist, 1951
Mjöberg, Jöran, Ångest var hans arvedel. Om Pär Lagerkvist som lyriker, 1999
Nettervik, Ingrid, Författarnas Kronoberg. Växjö och delar av Värend, 1988
Pär Lagerkvist 100 år. Föreläsningar och anföranden i Växjö våren 1991, 1992
Ringblom, Anders, Småland i världen. Om Lagerkvist och Moberg, 1998
Schöier, Ingrid, Pär Lagerkvist — en biografi, 1987
Schöier, Ingrid, Som i Aftonland. Studier kring temata, motiv och metod i Pär Lagerkvists sista diktsamling, 1981
Tideström, Gunnar (red.), Synpunkter på Pär Lagerkvist, 1966
Tjesnokova, Tatiana, Pär Lagerkvist som teater- och litteraturkritiker, 1996
Tornehed, Stig, Pär Lagerkvists hyllning till hembygden – vid Växjö stads 600-årsjubileum 1942, 1985
Växjö är en stad med rötter i medeltiden. Växjö blev biskopssäte 1170 men stad först 1342. Staden ligger vid en sjö, och man tror att den fått sitt namn av att vägar har mötts vid sjön, Vägsjö. I modern tid strålar vägarna 23, 25 och 30 samman i Växjö. Växjö är residensstad i Kronobergs län och stiftsstad. Växjö stift omfattar hela Småland och Öland. Växjö blev 1999 en universtitetsstad, genom att Högskolan i Växjö då fick universtitetsstatus. Centralorten har ca 50 000 invånare och hela kommunen ca 72 500 invånare.
Gamla domprostgården byggdes omkr. 1750 som bostad på den lantgård som var domprostens löneboställe. På 1870-talet köpte järnvägsbolaget gården och byggde om den till järnvägsrestaurang. När Pär Lagerkivst bodde där som barn såg den ut på det vis som beskrivs i inledningen till Gäst hos verkligheten. År 1940 upphörde verksamheten vid restaurangen, och staden som då ägde mark och byggnader beslöt att till 1942 då Växjö firade sitt 600-årsjubileum återställa den till sitt ursprungliga skick. Gamla domprostgårdens historia finns beskriven av Christer Knutsson i skriften Gamla domprostgården i Växjö.
Sven Linnér (1919-1994) var professor i litteraturvetenskap och är en av dem som lagt grunden till Lagerkvistforskningen.
Ingrid Schöier är filosofie doktor i litteraturvetenskap på avhandlingen Som i Aftonland (1981), som är en undersökning av temata och motiv i Pär Lagerkivst sista diktsamling. Schöier har också skrivit en biografi om Pär Lagerkvist (1987) samt redigerat och kommenterat ett urval av Lagerkvists brev (1991).
Pär Lagerkvists morföräldrar, Stina och Magnus Petersson, bodde på Pellagården i Getaskärvs by. De hade en liten gård på 7-8 tunnland men klarade sig ändå relativt bra. Pär Lagerkvist besökte ofta morföräldrarna som barn, och det är denna miljö som ofta återkommer i hans verk. Lagerkvists föräldrar köpte så småningom gården, men de bodde där aldrig. Mormoderns död 1905 skakade om den 14-årige dottersonen. Hur starkt han berördes framgår av skildringen i den självbiografiska romanen Gäst hos verkligheten. Mera om detta kan läsas i Willy Jönssons böcker Gud, matos och kärlek (1978) och Som är från evighet (1991).
Gemla är ett litet samhälle mitt emellan Växjö och Alvesta med en känd leksaksindustri, Micki Leksaker AB. Pär Lagerkvists farföräldrar Elin och Magnus Lagerqvist flyttade 1863 till Gemla Södergård från Huseby. Då var sonen Anders (Pär Lagerkvists far) tio år. Under missväxtåren 1868-69 fick familjen svårt att klara sig på sitt jordbruk. Fadern sålde Gemla Södergård och byggde i norra delen av Gemla by Björkelund, som fortfarande står kvar. Om detta kan läsas i Willy Jönssons böcker Gud, matos och kärlek (1978) och Som är från evighet (1991).
Elin Lagerkvist är Pär Lagerkvists dotter med Karen Sørensen, en danska som Lagerkvist träffade 1916 och förälskade sig i. De gifte sig 1918 och samma år föddes dottern Elin Vibeke. Äktenskapet blev slitsamt, delvis beroende på dålig ekonomi, och 1920 lämnade Lagerkvist sin familj och levde mestadels skild från maka och dotter fram till 1925, då skilsmässan blev ett faktum. Läs mera om detta i Ingrid Schöier, Pär Lagerkvist. En biografi (1987).
Pär Lagerkvists barndomsmiljö var å ena sidan Växjö, där faderns arbete som bangårdsförman finns beskrivet i Gäst hos verkligheten, å andra sidan de båda hemmen i Gemla, framför allt morföräldrahemmet. Både föräldrahemmet och mor- och farföräldrahemmen var präglade av sträng religiositet, vilket påverkade Lagerkvist starkt. Livet ut var han en sökare, en troende utan tro. Mormoderns död ledde till att han förlorade sin barndomstro. Den förlorade barndomstron är ett återkommande inslag i hans diktning.
Pär Lagerkvist hade fem systrar och en bror. Äldst var syster Annie och yngst Per (så stavades hans namn från början). Brodern Gunnar, som blev lärare, stöttade sin bror både ekonomiskt och moraliskt i hans strävan att bli författare. Åtskilliga är de brev som växlades mellan bröderna, och många av dem handlar om pengar.
År 1859 utkom den viktiga boken On the Origin of Species (Arternas uppkomst) skriven av engelsmannen Charles Darwin. Noggranna studier, bland annat av finkar på Galapagosöarna, hade lett honom fram till övertygelsen att alla världens arter, även människan, hade utvecklats och formats av miljön. Människan var alltså inte skapad av Gud i sitt nuvarande skick utan var ursprungligen ett däggdjur.
I Gäst hos verkligheten kan man läsa om hur huvudpersonen Anders, författarens alter ego, besöker en sten i skogen, där han bland annat ber om sådant som är viktigt i livet för honom. Bland annat ber han om att ingen i hans familj ska dö. Men ändå dör den älskade mormodern i cancer, vilket blir ett hårt slag för Anders, som därigenom mister tron på barndomens Gud. Hans böner hade ju inte alls hjälpt. Det finns all anledning att tro att denna skildring återger författarens egna upplevelser mycket nära. Förlusten av barndomstron är ett återkommande motiv i författarskapet, och sökandet efter en Gud att tro på präglar större delen av Pär Lagerkvists skönlitterära produktion. Som ett konkret exempel kan nämnas dikten "Vem gick förbi min barndoms fönster" i diktsamlingen Aftonland.
Räppe är ett litet samhälle i utkanten av Växjö. Där stannade fordom vissa tåg, och stationsbyggnaden finns fortfarande kvar. Räppe är känt för sin stärkelsefabrik, Reppe Glykos AB.
Björkelund är namnet på den fastighet dit Pär Lagerkvists farföräldrar flyttade då de hade sålt Gemla Södergård och där farfadern själv byggde det hus som fortfarande finns kvar.
Gertrude Stein (1874-1946) var en amerikansk författare som 1902 slog sig ner i Paris. Hennes salong var en samlingspunkt för författare som Hemingway och Fitzgerald och för ledande konstnärer som Matisse och Picasso. Hon formulerade aforismen "A rose is a rose is a rose".
Den spanskfödde konstnären Pablo Picasso (1881-1973) förknippas framför allt med kubismen, som fått sitt namn av den linjernas kantighet som präglar motivet i en bild. Figurer och kroppar förvrängs därigenom. Detta var ett helt nytt sätt att återge verkligheten.
Till de modernistiska s.k. ismerna hör också expressionismen. Denna har som mål att skildra själens yttringar. Genom förvränging av verkligheten försökte konstnärer (och författare) återge starka känslor och spänningstillstånd förorsakade av sociala eller personliga konflikter. Den inre upplevelsen tränger undan den yttre verkligheten. Ensamhet och skräck är återkommande motiv liksom ångestfyllda farhågor för en annalkande världskatastrof.
Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) var bondson från södra Dalarna men studerade till lärare. Han tillhör de s.k. 90-talisterna i svensk diktning och debuterade 1895 med diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor. 1904 invaldes han i Svenska Akademien och blev så småningom dess ständige sekreterare. Efter sin död tilldelades han Nobelpriset posthumt. Karlfeldt var på sin tid en av de mest populärara diktarna och många av hans dikter var allmänt kända. En av dessa inleds med raderna "Längtan heter min arvedel,/slottet i saknadens dalar". Dikten ingår i samlingen Fridolins lustgård och dalmålningar på rim (1901).
En sinnesanalogi kännetecknas av att författaren lånar uttrycksmedel från
ett sinne för att förstärka en känsla eller ett själstillstånd. Man kunde
förvänta sig att det är hjärtat som får ett sår och strupen som ge ifrån sig
ett skri, men genom att kasta om och knyta skriet till hjärtat och såret till
strupen förstärker skalden känsla.
Teaterbyggnaden
Teatern i Växjö uppfördes 1849 och är landets äldsta landsortsteater.
Ibsen
Den norske författaren Henrik Ibsen (1828-1906) är en av världens främsta
dramatiker. Han har skrivit naturalistiska dramer som Gengangere (1881)
och symboldramer som Vildanden (1884). Det naturalistiska dramat strävar
efter att återge verkligheten så exakt som möjligt och med fokus på ett centralt
problem. I det naturalistiska dramat är tiden, rummet och handlingen strikt
begränsade.
August Strindberg (1849-1912) är kanske Sveriges genom tiderna störste författare. Mest känd internationellt är han för sin dramatik, där han på flera områden är nyskapande. Även Strindberg skrev en rad naturalistiska skådespel. Mest känt är Fröken Julie (1888) som fortfarande spelas på teatrar runt om i världen. Till Strindbergs sena dramatiska produktion hör hans kammarspel, där det naturalistiska blandas med översinnliga inslag på ett sätt som föregriper expressionismen. Detta var det som tilltalade Lagerkvist. Som exempel på Strindbergs kammarspel kan Pelikanen och Spöksonaten nämnas.
Lagerkvists andra hustru Elaine
Pär Lagerkvist gifte sig för andra gången 1925 och då med Elaine Sandels, änka efter konstnären Gösta Sandels. I äktenskapet med Elaine föddes 1926 tvillingarna Bengt och Ulf. Äktenskapet blev lyckligt men därför inte utan konflikter. Elaines död 1967 tog Lagerkvist mycket hårt. I Herodes hustru Mariamne i romanen med samma namn har Lagerkvist tecknat ett porträtt av sin älskade hustru. Läs mera i Ingrid Schöiers biografi om Pär Lagerkvist.
Se Dottern Elin.
