Blekinge museum

Tunna

Månadens föremål februari 2021

Denna lilla tunna, från den gamla tunnbindaregården på Thore Christoffersgatan/Gamla Skeppsbrogatan i Karlskrona, markerade var tunnbindargesällernas härbärge en gång i tiden låg. Tunnan berättar om en tid då det mesta som gick att köpa, sälja, äta och dricka förvarades i tunnor och då tunnbindaren var en viktig del av det svenska stadshantverket.

Den nyanlagda örlogsstaden Karlskrona krävde tunnor i oerhörda mängder. Färskvatten, sill, potatis, salt och öl: allt skulle ner i tunnor inför fartygens utresor. Med tunnan kunde man också kontrollera volym, vilket var viktigt då handelsmän skulle exportera sina varor. Tunnorna tillverkades av sidoställda trästavar utvändigt sammanhållna av tunnband, av metall eller av pilträd. På botten och toppen fanns ett lock. 

Tunnbindarna var aldrig någon stor yrkesgrupp i Sverige men oerhört viktiga i Karlskrona och andra kuststäder. År 1718 fanns nio tunnbindare i staden och de flesta hade sina verkstäder i stadsdelen Kalvhagen intill handelshamnen. Yrket genomlevde något av en storhetstid på 1870-talet och blomstrade också med varje sillperiod. 1900-talets moderna förpackningsindustri konkurrerade ut det gamla hantverket och från 1967 kan tunnbindarna inte längre följas i statistiken.

Det gamla skråväsendet, med rötter i medeltiden, fastslog ett endast mästare fick driva egen verksamhet. Sedan lång tid tillbaka premierades städernas hantverkare, med syftet att inskränka hantverket på landsbygden. Detta gjordes delvis genom ”bannmil” vilket innebar förbud mot hantverk inom en mils radie från en stad. Systemet sågs som ett sätt att garantera kvalitet och hålla oönskad konkurrens borta. Ett annat sätt att begränsa konkurrens inom ett hantverksyrke var att kontrollera antalet mästare, gesäller och lärlingar. De unga män som aspirerade på att avlägga mästarprov inom ett visst hantverk, sökte sig bort från den stad han lärt sig yrket och inledde gesällvandringar. Tvånget att vandra upphörde redan under 1600-talet men traditionen fortsatte långt efter detta. Gesällerna var inte sällan inneboende under en lång tid. Redan under 1700-talet växte kritiken mor skråordningens bakåtsträvande strukturer och städernas monopol på vissa näringar sågs som skadlig för landsbygden. Befolkningsökningen under 1800-talet medförde också en ökad proletarisering på landsbygden då jorden inte räckte till alla. Skråväsendet avskaffades 1846 men fullständig näringsfrihet i Sveriges blev verklighet först 1864.


Tunnbindaregården, foto från 1930-talet. Blm OF 916 

Tunnbindaren Johan Elmblad, föddes 1817 i Elmeboda (Älmeboda) i Småland. Han köpte gården på Thore Christoffersgatan av en tunnbindaränka år 1848. Den lilla tunnan var säkert på plats redan då. Johan hade inlett sin hantverkarbana med fem år som lärling innan han fick sitt gesällbrev. År 1842 blev han mästare. Det gick bra för verksamheten i Karlskrona och Johan kunde hålla med tre gesäller och en lärling. Gesällerna och lärlingen bodde i härbärget.

Hantverksyrken gick ofta i arv och efter Johans död övertogs rörelsen av hans brorson, Otto Wilhelm Elmblad. Manfred Elmblad, Olofs äldste son, tog i sin tur över verksamheten och drev den fram till sin död 1931, som den siste tunnbindaremästaren i Karlskrona. Verkstaden hade då tillhört tunnbindare i fyra generationer. Gården, som ursprungligen uppfördes på 1700-talet, står kvar än idag. Ett stort antal redskap från tiden då Johan Elmblad drev verksamheten finns bevarade på Blekinge museum.

I skrivande stund finns i Sverige endast en tunnbindare som arbetar med gamla metoder


Tunnbindaregårdens bakgård, Gamla Skeppsbrogatan 4. Här syns den lilla tunnan ovanför dörren tillvänster. Blm D 870 Foto: Ingemar Atterman

 

Karta från 1849, gården plats utmärkt med en röd cirkel.

 

Föremåls id 29307-206. Foto: Morgan Olsson