Nyheter & Pressinfo
Blekinge museum

Grenadjärtorpet

 

Rummet i torpet. Fotograf Camilla Gadman (Blm CGS 29)

Detta torp stod ursprungligen i byn Långstorp på gården Östergård i Rydaholms socken, Jönköpings län. Torpet kallades Rosens, Rosatorpet eller Rosendal.


Fotografi av huset på ursprunglig plats. (Foto i privat ägo)

En av de sista boende i huset var grenadjären Nr 46 Jakob Hult, från Sunnerbo kompani.

Nedan ett fotografi på hela familjen, förutom dottern Emeli, som då hade utvandrat till Amerika. Fotografiet troligen från 1884.

 


Bakre raden från vänster: Christin, Anna och Matilda

Främre raden från vänster: Carl, mor Lovisa, Axel, far Jakob och August

 

Jakob och Lovisa hade barnen: Matilda, född 1862 (22 år på fotot). Emeli, född 1864, utvandrade till Amerika 1883. Anna, född 1867, utvandrade till Amerika 1887, dog ung, men fanns i livet vid en bouppteckning 1928 (17 år på fotot). Christin, född 1870, utvandrade till Amerika 1886 (14 år på fotot). August, född 1872, utvandrade till Amerika 1890 (12 år på fotot).Carl, född 1874, kvar i Sverige (10 år på fotot). Axel, född 1876, kvar i Sverige (8 år på fotot).

Christin och Emeli besökte Sverige på våren 1921.



Jakob med hustru Lovisa. Foto privat.

Jakob Hult föddes 1835 och dog 1928. Hans maka hette Erika Lovisa, född Rambäck. Hon var född 1835 och dog 1929. Jakob var skräddare och torpare vid sidan om soldatyrket, och hans hustru var kokerska på kalas i bygden. Oftast bodde soldaten i ett soldattorp i den by där han var anställd, men i detta fall arrenderade Hult torpet Rosens medan tjänstetorpet hyrdes ut. Läs mer om familjen nedan.

Huset flyttades 1926 till Karlskrona Grenadjärregemente på Gräsvik, där det användes som soldathem. Även en stor del av möblerna kommer från byn där torpet stod. När regementet avvecklades skänktes torpet med ladugård till Blekinge museum och uppfördes i Wämöparken 1942.

Torpet fotograferat på Gräsvik innan det flyttades till Wämöparken. Då det uppfördes i parken byttes torvtaket mot ett tegeltak, som det också hade innan flytten till Blekinge.  (Blm OF 0245)


Ladan som tillhör soldattorpet används till djuren i parken. Foto Lizett Hellgren 2017, Blekinge museum.

 LADUGÅRDSBYGGNAD

Ladugården uppfördes vid torpet under 1860-talet. Invändigt delas huset i olika avdelningar nämligen i  fähuset, "halmlaet", "hölaet", logen, "sädlaet" och vedboden. 


Grenadjärer på kaserngården på Gräsvik.

 

På soldattorpen satt tavlor som visade soldatens nummer och kompani. (Blekinge museum)

JAKOB HULT OCH HANS FAMILJ

Ur Värnamo Nyheter 22/6 1976
Torpet Rosens, Långstorp i Rydaholms församling är beläget cirka två kilometer sydväst från Åkerås mot Sölaryd. Mot slutet av 1800-talet bodde här skräddaren Jakob Hult, hans fru Lovisa samt deras fyra barn. Tyvärr finns inte mycket kvar idag av det en gång så idylliska lilla torpet. Barn och barnbarn har dock inte glömt torpet utan träffas årligen för att uppleva gamla minnen.
Rosens lär enligt husförhörsboken från Rydaholms församling varit bebott redan i början av 1700-talet, då en man vid namn Per Nilsson med hustru Elin bodde i torpet. Därefter vandrade torpet från den ene ägaren till den andre, huvudsakligen familjer. Antagligen har också en backstuga med namnet Rosatorpet varit belägen i närheten av Rosens. Man har dock ej kunnat fastställa platsen där denna stuga varit belägen.
Troligen blev Rosens senaste stuga flyttad till platsen då den var välvårdad och höll måtten för en soldatstuga. Stugan och ladugården flyttades år 1925 till Karlskrona, där den ännu finns väl bevarad i Vämöparken. Åren 1873 till 1877 bodde familjen Daniel Johansson på Rosens. År 1882 flyttade grenadjären vid Sunnerbo kompani nummer 46 Jakob Hult, född 1 augusti 1835, och hans fru Lovisa, född Rambäck, in på Rosens.
De hade sex barn men ägde endast två kor. Torpet arrenderade man av Långstorp Östragård.
Jakob Hults egentliga yrke var skräddare. Han sydde kläder både vid regementet, i hemmet och ute i byarna. Hans äldsta söner fängslades av yrket och lärde sig också behärska skräddarkonsten.
Vid julen och andra större tillfällen hade Hult bråda dagar och många var de tillfällen då han tvingades ta natten i anspråk för att hinna med alla sina göromål. Jakob Hult var en glad man och vänlig mot alla sina kunder. Han brukade fråga sina kunder om de ville ha kostymen efter det nya modet. Blev svaret ja brukade han svara med ett gott skratt: ”En byxa lång och en kort”.
Det kan vara av intresse att studera Jakob Hults prislista: En hel kostym kostade två kronor, ett par byxor 50 öre, ynglingakostym eller konfirmandkostym 1:50, väst 25 öre.
Jakob Hults hustru Lovisa var en ofta anlitad kokerska vid allehanda fester, begravningar, bröllop med mera. Det kunde ta upp till en vecka för henne att ordna med alla förberedelser. Själva kalaset varade i tre dagar. Lovisa hade en inkomst på omkring en krona om dagen. Hennes arbetsdag kunde sträcka sig över ett helt dygn så det var sannerligen ingen lättförtjänt krona. Senare hade hon dock hjälp av sin dotter Tilda.
Åren tog så småningom ut sin rätt, 1920 flyttade makarna Hult till sin yngste son Axel Hult, Bor. Makarna Hult fick god vård på sin ålderdom fram till sin död 1929.
Minnet av paret Hult lever ännu kvar. Varje år samlas hemmavarande barn och barnbarn vid det gamla torpet för att återuppleva de gamla minnena.
Ett tack till Gustav Rehn för att han stått till tjänst med uppgifter till denna artikel.

Reportage i en tidning i Värnamo vid makarna Jakob och Lovisa Hults 90-årsdagar i augusti 1925
Hos en son och sonhustru, skräddaremästare A E Hult och hans maka, bosatta i Bors vackra stationssamhälle, njuter sedan några år tillbaka ett åldrigt par sitt otium efter en lång, verksam arbetsdag i hägnet av sina barn och barnbarn, vilka ägna dem en öm omvårdnad. De båda gamla äro f soldaten Jakob Hult och hans kära hälft, Erika Lovisa Hult. Båda äro födda, medan det föregående seklet ännu var ungt, dvs närmare bestämt året 1835, och farbror Hult uppnår de 90 åren idag, lördag, under det hans ”gumma” har sin födelsedag först den 16 i denna månad.
Med anledning av de stundande högtidsdagarna gjorde vi häromdagen ett besök hos de hedersvärda gamla. Vi funno dem i högönsklig välmåga sittande bland husfolket under livligt samtal om saker och ting rörande familjen samt om vad som händer och sker hemma och ute i världen. Vid samma tillfälle passade vår fotograf på att taga ovan återgivna fotografi, som ger en god föreställning om de gamlas med hänsyn till deras höga ålder ovanligt goda vigör. Ty läsaren delar säkert vår uppfattning, att porträttet minst av allt ser ut att föreställa ett par 90-åringar.
Då vi bådo farbror Hult berätta ett och annat om sina öden och äventyr under sin långa levnad, plockade han fram en hel del av intresse ur sitt minnes rika skattkammare.
Den vördnadsvärde 90-åringen är född å ett torp under Rydaholms Klockaregård. Vid 20 års ålder tog han anställning vid Smålands grenadjärregemente i Eksjö, där han sedermera tjänade i icke mindre än 31 ½ år. På vår fråga, varifrån han hämtat sin ungdoms brud, berättade han, att hon egentligen härstammar från Ramsberga i Nerike, men att han börjat kasta sin ögon på henne och fatta tycke för henne, då hon tjänade hos dåvarande prosten i Smål Rydaholm dr Bexell. Då även den kvinnliga parten var intresserad av att stifta hjonelag med den käcke soldaten, blev alltså så småningom av Erika Lovisa Rambeck fru Erika Lovisa Hult. Detta skedde år 1862 och de båda vördnadsvärda gamla kunde alltså för tre år sedan fira sitt diamantbröllop, en högtidsdag, som ju hör till de mera sällsynta företeelserna i vår tid. I sitt äktenskap ha makarna fått sju barn, av vilka ett dött. Två söner och en dotter äro bosatta i Värnamo och orter däromkring, under det de övriga barnen, en son och två döttrar, vistas i Amerika.
Beträffande sin militära tjänstgöring berättade vår interlokutör, att denna blott omfattade 20 dagars exercerande  å Ränneslätt och övning i vapnens bruk varje år. Men under tiden tjänstgöringen varade, hade man det ganska ansträngande. Kl 4 varje morgon gick reveljen, och sedan pågick exercisen till kl 8, då frukost serverades. Kl 9 var man åter ute på exercisfältet, där man fick gno till kl 12. Mellan 12 och 3 hölls middagsrast, men sedan fortsatte övningarna ända till kl 8 med ett kortare uppehåll vid 6-tiden. Efter kl 8 stod det en var fritt att begiva sig ut på vift, men kl 10 måste alla vara i säng.
Så gestaltade sig militärtjänstgöringen i forna tider. Den var visserligen och till all lycka icke så långvarig men så mycket mera ansträngande, i all synnerhet om man betänker, att den givetvis var bra mycket mera ensidig och enformig än våra dagars värnpliktsutbildning. Beträffande den kost, kronan då för tiden bjöd på, berättade farbror Hult, att den var riklig och närande, men serverades ständigt efter samma matsedel. Frukosten bestod sålunda alltid av sill och bröd, middagen av ärter och fläsk eller möjligen någon gång kött och kvällsmaten utan undantag av gröt och mjölk. Maten tillagades ute i det fria och koktes i stora kittlar över lägereldarna. Först på de sista åren fick man kokhus, dvs ungefär samtidigt som man började bjuda manskapet på kaffe som en välkommen omväxling i den enformiga kosten.
Soldaten Hult hade sitt tjänstetorp i Sunnerbo, Annerstads s:n. Detta torp brukade han emellertid aldrig utan hade det utarrenderat. Själv bodde han i Långstorp i sin hemsocken Rydaholm, där han sysslade med skötseln av det lilla ställets lantbruk, varjämte han ägnade sig åt skräddaryrket. En fullgod och utlärd skräddare kunde, berättade farbror Hult, på den tiden tjäna 1 kr i veckan, som ansågs vara rätt bra betalt. Då hade han förstås mat och logi dessutom, men fick ligga i från solens uppgång till dess nedgång och ibland till och med långt in på nätterna, då det var särskilt bråttom. I sylön för en kostym kläder jämte erforderligt material i form av knappar och dylikt (ej tyg vilket tillsläpptes) betalades omkring kr 1:50.
Skrädderiet är i förbigående sagt inom denna släkt ett yrke med gamla anor. Icke nog med att farbror Hult själv varit skräddare ända tills han för fyra år sedan slutade upp därmed och flyttade från Rydaholm till sina anförvanter i Bor. Även 90-åringens fader var nämligen riddare av saxen och nålen och efter honom har hans son, sonson och sonsons söner ägnat sig åt samma näringsfång. Så nog har man anledning förmoda att yrkesskickligheten ligger den släktens medlemmar i blodet.
Att tala med dessa gamla, vördnadsvärda representanter för en gången och för oss främmande tid är en hel liten upplevelse. Deras förnöjsamhet och redbara, rejäla sätt äro markanta drag, och det bör för oss, sena tiders barn, vara lärorikt att iakttaga, hur tacksamt varje liten vänlighet mot dem uppskattas.
Båda jubilarerna äro, som förut nämnts, vid synnerligen god vigör och intressera sig med av årens mängd föga minskad andlig spänstighet livligt för vad som händer och sker. Moster Hult har visserligen varit utsatt för ett slaganfall, vilket nedsatt hennes talförmåga, men det synes också vara den enda skavank hon lider av. Eljest hör hon, t ex, utmärkt och kan läsa utan glasögon, vilket dock icke är fallet med hennes gubbe, som fått sin syn betydligt nedsatt de senare åren. För övrigt bär emellertid hans skick och hållning än idag vittna om soldaten, som fordom ”exerade beväring” på gamla Ränneslätt.
Även om vi inte gärna skulle vilja önska att de 90-åriga jubilarerna finge leva i ytterligare nio decennier, så tillönska vi dem dock en ljus och fridfull levnadsafton, samtidigt som vi bringa dem vår uppriktiga och hjärtliga lyckönskan med anledning av bemärkelsedagarna.


J. Kgn.

 

Brev från Emeli och Christin inför ett besök i Sverige.

East Chicago April 2, 1921

Kära syster Tilda med familj

Hjärtligt tack för ditt kärkomna brev, som jag har fått ifrån dig för lite sen. Ja, kära Tilda, nu skall jag inte skriva mycket, för nu om Gud vill så får vi snart muntligen tala med varandra. Vi ämnar att komma hem, Emeli och jag, i vår. Vi lämnar New York den 21 april, så vi kommer hem den första veckan i maj när göken börjar att gala och vad det skall bliva roligt att få se Sverige en gång till och eder. Ibland så tycker jag att det är knappast möjligt att jag skall gå och, tänk Emeli som inte har varit hemma på nära 40 år. Jag hoppas att Mor och Far får ha hälsan och leva till vi kommer hem. Tänk vad de är gamla nu. Det är nog mycket skillnad nu än när jag var hemma sist. Jag har blivit äldre också. Det hade nog varit bättre om de hade bott på Rosens, men där blir nåt rum för oss i några veckor i deras kammare. Jag skall skura mammas golv. Vi skall göra allt vi kan så att inte vi blir till något besvär. Ja inget mer för snart talas vi vid om Gud så vill.

Syster Christin

 

 

KÄLLOR

Barnbarnsbarnet Anna-Lena Nilsson har lämnat ovärderlig information till Blekinge museunm 2017.

Blekinge museums arkiv

 

 


Blekinge Museum

Borgmästaregatan 21
371 35 Karlskrona



Telefon

Växel 0455 - 30 49 60
Reception 0455 - 30 49 85



E-POST

Blekinge museum

Föremålsmagasinet Rosenholm

Skrädderivägen 3
371 55 Karlskrona



Telefon

Växel 0455 - 30 49 60
Föremålsmagasin 0455 - 30 49 75



E-POST

Föremålsmagasinet

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att löpande få information om allt som händer på museet!

Följ på Facebook  Blekinge Museum

Instagram Följ på Instagram