Denna webbplats använder cookies för att fungera bättre. Genom att surfa vidare godkänner du dessa cookies. Mer detaljerad information om vilka cookies som används.

Stäng
Nyheter & Pressinfo
Blekinge museum

Historik

Karlskronas stadsjord - historik

Alla svenska städer grundade före 1850 förfogade över landområden utanför det bebyggda stadsområdet så kallade stadsjordar. Marken kunde bestå av åker, äng, betesmark och skog.
I samband med Karlskronas grundläggning startade en process för att anskaffa mark som kunde läggas under staden och nyttjas framför allt som betesmark till stadsbornas djur. Hemman på Inre och Yttre Vämö löstes in av staten och donerades till staden. Detta område kom att utgöra den så kallade donationsjorden. Även de som inte ägde burskap hade rätt att till samma avgift som borgarna låta sina djur beta på markerna, men borgerskapet ansåg att jorden tillhörde dem. År 1822 betade 101 hästar och 239 kor på Inre och Yttre Vämö. Mulbetesavgifterna gick till borgerskapets kassa och användes som avlöning åt herdar, båtsmän, skogvaktare och till vägar, broar och grindar.

I början av 1800-talet startade en segdragen rättstvist mellan borgare, alltså de som hade burskap, och övriga tomtägare i Karlskrona om äganderätten till jorden. Slutligen fastställdes att jorden tillhörde borgare och husägare gemensamt. Inre Vämö behölls som betesmark medan yttre Vämö indelades i ett 40-tal farmar som bortarrenderades. I slutet av 1800-talet tillkom även farmar på yttre Vämö.
Administrativt tillhörde donationsjorden Lösens socken och inte Karlskrona stad. Först 1904 överfördes området till Karlskrona stad.
Från slutet av 1800-talet börjar man även exploatera stadens mark för andra syften. Järnvägen byggs, Bergåsa och Lindesnäs villasamhällen växer fram. Bostadsområden på Marieberg, Ekeberg och Mariedal byggs. Ålderdomshemmet Ekliden anläggs. Gullberna sjukhus uppförs…
Idag finns inte mycket kvar av de gamla farmarna. Några få hus är allt som återstår. Mariedals farm, Villa Bokeliden insprängd i Mariebergs bostadsområde, Villa Björkhaga, Villa Lorensberg, Villa Vik och några till.

 
Kor på vägen nära Gullberna gård. Foto Karl Månsson (Blm B 152)

Historien börjar med att ronnebyborna flyttar till Karlskrona
Ronneby hade liksom alla andra städer jord utanför själva stadskärnan. Jorden tillhörde staden men brukades av olika borgare. Dessa ägde inte marken men hade besittningsrätt till den. Flera borgare bedrev regelrätt jordbruk. För en del var det t o m deras huvudsakliga näring. När befallningen kom om att ronnebyborna skulle flytta till Karlskrona gjorde dessa en framställan till Kunglig Majestät om ersättning för de områden de måste lämna. Beslutet blev att de ”som äga åker och äng och hava trädgårdar vid Ronneby skola vid flytten till Karlskrona bekomma jämt vederlag uti annan fri jord, åker och äng som kan vara nära staden belägen.”
Ronnebyborna fick alltså löfte om odlingslotter utanför Karlskrona. Men de jordområden som så småningom tillfördes staden kom att betraktas om borgerskapets gemensamma egendom och användes huvudsakligen som betesmark.

Bönderna på Vämö tvingas ge sig av
Det första området som förvärvades var Vämö som införlivades med stadens jord 1682.



Detalj ur karta utförd av P. Gedda 1684. Original i Krigsarkivet. Byn Vämö är utmärkt med tre prickar som symboliserar de tre gårdarna.

Vämö bestod enligt 1671- års jordebok av tre skattehemman i Lösens socken.
Dessa kallades nr 2 tillhörande Truls Mattisson och Jon Olofsson om 2/3 mantal, nr 3 som ägdes av Lars Håkansson var på 2/3 mantal och nr 4 där Anders Trulsson brukade 5/8 mantal. Jordeboken beskriver Vämö och gårdarna så här: ägarna hava mulbete i fälader på denna ö och tre holmar Ahrenö, Elleskär och Ormeskär varuppå är bokeskog till 50 svin att feta när skafvelår infaller, item ene, lind, ask och lönn samt annan surskog till gärdslefång och vedebrand, njuta ock uti allmänninge skog till svinsollon, näverflängande och andra nyttigheter jämte fiskeriet i skäregårdarna där under bemälde ö begripen är till alle slags fiskefång både till hushållning och till salu att föryttras desslikes ängen av god hårdvallsäng och sällting med rörvass vid stranden; dess jordemon består av mull och lereblandad jord ligger högt och sidländt med stenrör och grus uti.

Skravelår, skravel ekollon, bokollon, hasselnötter till svinföda
Surskog på sank mark växande småskog
Sällting, sälting, sältring nära havet liggande lågländ ängsmark, äng vid saltsjö
Stenrör naturlig samling av stenar och stenblock

Uppslag ur 1671 års jordebok, som beskriver gårdarna på Vämö. Original i Landsarkivet i Lund. Se större bild här.

Före detta ronnebybor klagar på stadsjorden
Borgerskapet och i synnerhet ronnebyborna var missnöjda med Vämö. De ansåg att området var för litet och begärde åter kompensation för vad de ägt i Ronneby. Så småningom kom gårdarna Sunda, Sillemåla samt Gullbärnatorps by - alla i Lösens socken att inlösas eller doneras till staden. Donationsjorden användes till bete och i någon utsträckning till kålgårdar och trädgårdar. I mitten av 1700-talet betade 800 kor och ett stort antal hästar på markerna. Även de som inte ägde burskap hade rätt att till samma avgift som borgarna låta sina djur beta här. Mulbetesavgifterna gick till borgerskapets kassa och användes som avlöning åt herdar, båtsmän, skogvaktare och till underhåll av vägar, broar, grindar med mera.
Problemet med Ronnebys stadsjord löstes delvis genom att de personer som brukade mer än ett fjärdedels mantal de s k ”jordägarna” fick rätt att stanna kvar i Ronneby, men inte som borgare i byn utan som jordbrukare. Äganderätten till jorden överflyttades till staten. Två områden; Borgmästareängen och Fattiglyckan i Ronneby överfördes dock till Karlskrona. Under 1700-talet blev det möjligt för brukarna i Ronneby att friköpa sina gårdar.

 

Ägorna till gårdarna Sunda och Sillemåla samt byarna Gullbärnatorp och Vämö inkorporerades med staden och kom att utgöra Karlskrona stadsjord. Detalj ur konturkarta 1680/81. Original i Krigsarkivet.

Sillemåla eller Själemåla
Norr om Sunna, runt området där Skönstaviks campingplats finns i dag, låg kronohemmanet Sillemåla, som övertogs av staden år 1697. Så här beskrivs gården i 1671- års jordebok: hafver mulbete i fäladen med sina omkringliggande grannar item uti Högholmen och Murholmen (denna Murholme skall städjas till gården) hvaruti är gärdsel och vedefång, njuter ock sammaledes uti allmänninge skog och fiskeriet i hafvet med alla dess härlig- och nyttigheter som sina grannar jämväl beteshage till två kalvar desslikes ängen av hårdvall, något skrinig med ung och gammal ekeskog, samt allehanda surskog uti, dess jordmon består av mull, lerjord, sand och grusjord med rör, flathallar och lönsten uti, sid- och höglänt .
Gården Sillemåla blir det andra området som övertas av staden för att brukas som stadsjord.
1697 skriver Sjöblad att ” Sillemåla som staden förliden vår i min frånvaro inrymd är”
(E.Sjöblads brev 7 aug 1697 i avskrift i drätselkammarens arkiv KKA)
Skrinig äng mager, klen, gles, dålig
Lönsten ungefär sammanpackade stenar


Gullbernatorp
I augusti 1697 fick kronobetjänt Lychou i uppdrag att säga upp både kapten Gees änka från Sunda och kronobönderna i Gullbernatorps by. Planen var att marken skulle övertas av stadens borgare året därpå. I 1699- års mantalslängd är kronogårdarna antecknade under staden och åborna förefaller ha lämnat byn. På lantmätare Bursies karta från 1704 ses endast två byggnader. Den ena är boskapsvaktarens ”stufva” och bredvid den en ängstäppa som också tillhörde boskapsvaktaren. Dessa är båda märkta med bokstaven N. Platsen som stugan ligger på är identisk med platsen för Röda Leds grindstuga. Vi kan anta att huset är uppfört sedan Gullbernatorps ägor tillförts staden och att huset även fungerade som grindstuga. Grinden är också tydligt utmärkt på kartan.

Karta ritad av Bursie 1704. Original i Lantmäteriet. Se större karta här.

I Gullbernatorps by fanns också ett skattehemman ägt av Blasius König. Staden önskade inlösa även detta hemman men Blasius vägrade. 1703 ville han till och med utöka sitt markinnehav. En uppgörelse med staden planerades, 1706, innan denna var klar, dog han och arvingarna lät staden köpa marken. Bokstaven M visar Blasius gård. Kartan ritad av Bursie 1704. 

Kartan nedan visar också Gullbernatorp. Vi vet inte vem som gjort kartan, men den bör vara gjord innan bönderna avhystes eftersom fyra gårdar finns utmärkta på kartan. Möjligen kan detta vara en karta av Blasius Königs svärson lantmätare Gillius Schröder. En sådan karta uppvisades i Karlskrona rådstugorätt. 1703. Rätten godkände inte kartan utan beslöt att en ny måste upprättas av en opartisk lantmätare. Blasius gård har nummer 1 på kartan. På denna karta finns även en båtsmansstuga utsatt.

Gullbernatorp vid slutet av 1600-talet. Karta i Lantmäteriet av okänd upphovsman. Se större karta här.

Sunda (Sunna)
Sunda i Lösens socken om 1 mantal kronohemman uppges vara ödehemman 1686, då
kapten Thomas Gee (1641-1696) börjar bruka gården, samma år ansöker han och majoren Ankargrip om privilegier att anlägga ett tegelbruk här. Året därpå får de till svar att några privilegier inte behövs och de kan nu starta sin verksamhet.
Samtidigt förs diskussioner om hur stadsjorden skall utökas. Både Saltö, Hästö och Sunda finns med i planerna. Den 2/3 1696 beslutas genom kunglig resolution att Sunda gård skall läggas under staden. 1697 får kronobetjänt Lychou i uppdrag av landshövding Sjöblad att säga upp kapten Gees änka från Sunda, men själva gårds - och tegelbruksplatsen undantas. Ett år senare den 24 juli 1698 skriver landhövding Sjöblad så här:

Hemmanet Sunda upptogs ur ödesmål av kapten vid amiralitetet Tomas Gee som bebyggde det med härliga hus samt kultiverade det till åker, äng och gärdesgårdar. Han anlade där också ett tegelbruk varigenom amiralitetet och staden beretts stor nytta då intet annat tegelbruk fanns i orten och fraktkostnader för tegel från annat håll voro stora. Den 16/3 1695 förordnade emellertid Karl XI att Sunda jämte flera andra hemman skulle underläggas Karlskrona stad och blev Gees änka Maria Gee därigenom förlustig hemmanet. Hon anhöll nu i underdånig skrivelse att för tegelbrukets fortsättande få ett område undantaget eller och rätt till sommarbete för 12 kor och eljest det undantag hon änkan härmed i underdånighet söker således är beskaffat att det består av en särskilt udde vilken från övriga gården separat är avstängd varuppå ock själva gårdshusen när vid tegelbruket byggt och beläget är och således från andra stadens tillagda mulbeten avbrutna så ock utan något intrång övande på allmänna byalags, förbindande sig bemälda änka att giva staden relognition…

Änkan kom att bli kvar. Ännu i 1703 års mantalslängd står hon som brukare. I nästa tillgängliga mantalslängd från 1709 finns hennes namn inte längre där.

Relokation förlängning av gällande arrende.

Den stora striden om stadsjorden
Den 28 oktober 1813 samlades stadens husägare i rådhuset. De var kallade dit för att diskutera hur brandförsvaret skulle skötas. Landshövding Brinkman hade i en skrivelse påpekat att de elva brand- och tornväktare som fanns i staden inte var tillräckligt många för att skydda staden för brand och freda stadens innevånare från brott. Borgerskapet hade då kommit med ett förslag som gick ut på att öka antalet till 28 väktare. Tidigare hade borgerskapet bekostat väktarna men nu tyckte de att alla stadens husägare skulle bidra.
Men detta ville husägarna inte acceptera eftersom borgerskapet disponerade inkomsterna av donationsjorden. Man menade också att marken skulle kunna utnyttjas mer effektivt. Och att den borde delas mellan alla. En lång och mycket hätsk juridisk process tog sin början och den avslutades inte förrän den 10 mars 1821 med förlikning. Inre Vämö behölls som betesmark medan Yttre Vämö delades i större och mindre farmer som skulle arrenderadas ut.

Men man skall inte förledas att tro att all mark användes som gemensam betesmark före 1821. Vissa områden arrenderades och nyttjades som jordbruksmark eller till trädgårdsodling även tidigare. I stort sett alla dessa arrendatorer tituleras handelsman och tillhörde således borgerskapet. Detta påtalades också i rättegångsprocessen.

…… ”enligt Borgerskapets Beslut, wid dess enskilte sammanträden, då bortarrenderingarne för sig gått och som märkeligt är endast åt herrar handlande, hwilka troligen haft största inflytelsen, så att hwarken handtwerkare eller andre af Stadens Inwånare kunnat åtkomma något stycke jord. Trädgårdsmästaren Holmbergs enda försök att få prolongation på dess af handelsmannen Linds Sterbhus- delägare öfwerlåtne rätt till Måsen, misslyckades genom ett strax fattadt beslut: att genast på stället, således utan kungörelse, bordt-auktionera lägenheten, som också föll uti en handlandes händer.*

*Handlingare rörande Den till Carlskrona Stad donerade Jords odling och fördelning på Tomterne, femte häftet Carlskrona 1817 s 159


Detalj ur 1817 års mantalslängd. Se större bild här.

I 1817-års mantalslängd finns dessa boplatser antecknade på Vämö:
Inre Vämö
Tyska Bryggaregården, Borgmästarekrogen, Kogubbestugan, Hvita Krogen
Yttre Wämö
Gullbärna trädgård Gullbernanäs, Handlande Adamssons Intag = Intaget
Östra Led(grindstuga), Westra Led(grindstuga) Måsen, Oxhagen

Bland annat på marken som tillhörde Gullberna trädgård och Oxhagen bedrevs trädgårdsodling. Oxhagen arrenderades vid denna tid av handlande Bergman. Verksamheten sköttes av trädgårdsmästare Anders Holmberg. Längs gränsen mot Silletorp arrenderade mulbetesbetjänten Nils Bolander ” en obetydligt jordremsa” där han förbundit sig att upptaga åker och hårdvallsäng samt sätta upp trä- och stengärdsgårdar.
I Gullberna trädgård bedrev trädgårdsmästare Stats och senare hans ättlingar trädgårdsmästeri samt värdshus. Gullbernanäs arrenderades vid 1800-talets början av handelsmännen Thunell och Bolmeer.

I maj 1819 fastslog en kunglig resolution att ägorna till Gullbernatorp nr 8, Blasius Königs gamla gård, tillhörde borgerskapet, eftersom borgerskapet en gång köpt jorden. Övrig jord däremot ansågs vara donerad till staden och skulle därmed tillhöra alla fastighetsägare gemensamt. Kunglig Maj:t ville inte uttala sig om jorden skulle delas upp mellan stadens alla tomter eller inte. Däremot borde utrymme för bete avsättas. Arrendekontrakten fick inte rubbas utan frivillig överenskommelse med arrendatorerna. Parterna uppmanades att finna en gemensam lösning.

Förlikning
Förlikningen resulterade i att förvaltningen av jorden skulle handhas av en styrelse med sex medlemmar från vardera läger. Inre Vämö behölls som betesmark, Yttre Vämö indelades i större och mindre farmar som arrenderades ut, liksom holmar och fiskerättigheter. Intäkterna skulle bekosta vägar, broar, rådhus, kronoskjuts i krigstid, båtsmän, skatter och löner åt grindvaktare och nattman.

Den 1 febr 1822 hölls auktion på de jordlotter som tidigare inte var utarrenderade.
Den 4 november 1835 överlät borgerskapet även ½ mantal Gullbernatorp som varit undantaget från överenskommelsen till stadens samtliga husägare.

Farmarna
Med anledning av beslutet att indela marken på Yttre Vämö i olika farmar uppmättes jorden av lantmäteridirektören Magnus Justus Ek 1821. Kartan ger en intressant bild av hur området gestaltade sig vid 1800-talets början och visar även vilka delar som redan var bebyggda.

 
Enskifteskarta upprättad 1821. Original i Lantmäteriet och Karlskrona kommunarkiv. Se större karta här.

Utdrag ur protokollet till skifteskartan. Se större bild här.

Här följer en förteckning över farmarna
Littera
A 1:a farmen i Gullbärnatorps by
B 2:a farmen i Gullbärnatorps by
C 3:e farmen i Gullbärnatorps by
D 4:e farmen i Gullbärnatorps by
E Wentens lifstidsfarm
F Wentens Norrefarm (Norra farmen)
G Rödaledsfarmen
H Trädgårdsfarmen
I 1:a farmen i Intaget (Östra Intaget)
K 2:a farmen i Intaget (Västra Intaget)
L 1:a farmen i Trekanten
M 2:a farmen i Trekanten
N 3:e farmen i Trekanten
O 4:e farmen i Trekanten
P 5:e farmen i Trekanten
Q 6:e farmen i Trekanten
R 7:e farmen i Trekanten
S 8:e farmen i Trekanten
T 9:e farmen i Trekanten (Mossen)
U 10:e farmen i Trekanten (Skräddarefarmen)
W Grönaleds farmen
X 1:a farmen i Oxhagen
Y 2:a farmen i Oxhagen
Z 3:e farmen i Oxhagen
AA 4:e i Oxhagen (Holmbergs intag)
AB 5:e i Oxhagen (Sunna backe)
AC 1:a farmen i Sunda äng
AD 2:a farmen i Sunda äng
AE 3:e farmen i Sunda äng
AF 4:e farmen i Sunda äng
AG Strandfarmen nr 1 (Ohlssons Intag)
AH Strandfarmen nr 2 (Ohlssons Intag)
AK Hvitakrogskärret
AL Hvitakrogskärret
AM 1:a farmen i Östra Mark
AN 2:a farmen i Östra Mark
AO 3:e farmen i Östra Mark
AP 4:e farmen i Östra Mark
AQ 5:e farmen i Östra Mark
AR 6:e farmen i Östra Mark
AS 7:e farmen i Östra Mark
AT Myrholmen
AU Högholmen
AW Högholmskalven
AY Sandtaget
AX Gullbernatorp Detta hemman Gullberna nr 8 innehades av borgerskapet
AZ Gatan vid Sunda äng

Auktionen
Sedan Yttre Vämö blivit indelad i ett antal farmer hölls auktion på farmarna den 2 februari 1822. Vissa farmer t ex Gullberna var bortarrenderade redan tidigare och deras arrendatorer fick stanna kvar så länge arrendetiden sträckte sig.

Sommaridyll
Karlskronaborna upptäckte under 1800-talet att de idylliska områdena längs vattnet också lämpade sig utmärkt som plats för sommarvillor. Flera storslagna villor uppfördes. Många med parkliknade trädgårdar. Stall, tjänstebostäder, växthus till och med tennisbanor anlades.
Några sådana exempel är NP Nordströms Ekebo och Hjalmar Thedenius Fridhem.

Lars Werkö eller som han hette som barn Lars- Albert Nilsson har berättat om sin barndoms somrar på ”Sunna”

”Somrarna när jag var fem till sexton år (1923-1934) tillbringade vi, familjen Albert Nilsson, med tre barn och hemhjälp i sommarvillan, först Torpet, sedan Björkhaga, i Sunna. För mig var Sunna en förort, med begränsad bebyggelse, för liten att kallas förstad, men avgränsad både från staden och från den börjande landsbygden med skog, åkrar och ängar.

Järnvägen hade om inte en station så en ”hållplats” där tågen ibland stannade, ibland susade förbi, och som hade en skylt med namnet Sunna. Mitt emot hållplatsen på andra sidan en grön plätt som tjänade som fotbollsplan- låg flerfamiljshus med affärer i botten, bland annat en livsmedelsbutik som frekventerades när mor glömt köpa något i staden…

Från järnvägens hållplats, och bron över kanalen från Dannemarken, upp ungefär där Widéns hade sitt sommarställe, och där landsvägen delade sig mot Ronneby eller Lyckeby, sträckte sig det lilla samhälle som bar namnet Sunna. Vårt sommarviste, Torpet och senare Björkhaga låg bredvid varandra och i höjd med den villa Widéns bebodde.

Den låg på andra sidan stora landsvägen, nära vattnet, Dannemarken, den vik av Östersjön där vi badade, metade och snärjde gäddor under stilla, heta sommardagar. Det låg några andra villor i samma område. Mellan dessa och järnvägen fanns dels en handelsträdgård, dels en bondgård, där vi på sommarkvällarna hämtade mjölk, just mjölkad från de kor som betade på maden nere vid vattnet…”

( Blekinge museums uppteckningsarkiv)

Upp

 


Blekinge Museum

Borgmästaregatan 21
371 35 Karlskrona



Telefon

Växel 0455 - 30 49 60
Reception 0455 - 30 49 85



E-POST

Blekinge museum

Föremålsmagasinet Rosenholm

Skrädderivägen 3
371 55 Karlskrona



Telefon

Växel 0455 - 30 49 60
Föremålsmagasin 0455 - 30 49 75



E-POST

Föremålsmagasinet

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att löpande få information om allt som händer på museet!

Följ på Facebook  Blekinge Museum

Instagram Följ på Instagram